Annons

Du är här

Brandstationen är navet i Storholmarnas frivilliga brandförsvar. Här finns allt från motorspruta till brandslangar och bårar.
Peter Ståhl i båten på väg hem till Storholmen. Under vintertid blir det dock till att promenera eller ta sparkstöttingen över isen.
Tomtägarföreningen stöttar Storholmarnas frivilliga brandförsvar. Det finns ett stort engagemang bland de boende och i dagsläget ingår 32 boende i gruppen.
Brandstationen har funnits länge på ön. Den har nu kompletterats med ett strategiskt nät av brandposter på öarna.

Eget brandförsvar på Storholmarna

Publicerad6 december 2017  Text Karin Wandrell

Nedslag

I den lilla röda brandstationen med vita knutar finns allt från motorspruta till brandslangar och bårar. Storholmarnas frivilliga brandförsvar är alltid redo att rycka ut för att förhindra och släcka enklare bränder.

Drygt fem minuters båtresa från småbåtshamnen Mor Annas brygga på Lidingö ligger idylliska Storholmen som inkluderar Tallholmen och de kringliggande Storholmsöarna, Tistelholmen, Svanholmen, Äggholmen och Bastuholmen. Totalt finns här 85 bofasta hushåll och nästan dubbelt så många sommargäster.

Peter Ståhl, som till vardags är affärsutvecklings- och försäljningschef på Brandskyddsföreningen, har bott på Storholmen tillsammans med sin familj sedan 1990 och var med och startade Storholmarnas frivilliga brandförsvar i april 2016.

– Under de år jag har bott här har tre hus brunnit ner. Det har historiskt sett tagit lång tid för räddningstjänsten att komma över, men tidigare var det inte organiserat på samma sätt som i dag. Det har också inträffat ett antal brandincidenter. Bränderna har bland annat berott på elfel, felaktig dragning av värmekablar i avloppsrör och en felaktig förbränningstoalett. I andra fall har brandorsaken varit okänd.

En stor fördel med att bo på en ö är att det alltid brukar finnas några driftiga och påhittiga personer som på egen hand tar sig an problem och löser dem.

– Vi har till exempel en kille som heter Jörgen Karlsson som är en riktig eldsjäl och duktig på det mesta praktiskt. När det brann senast i ett hus lyckades vi hejda branden genom att Jörgen tog hål i fasaden så att det gick att komma åt eldhärden under huset. I det fallet handlade det om ett elfel, berättar Peter Ståhl.

Strategiskt nät av brandposter

Som nyinflyttad på ön blev han snabbt inkastad som ordförande i tomtägarföreningen. På den tiden var underhållet väldigt eftersatt så första prioritet var att få ordning på vägar och föreningens gemensamma hus och anläggningar.

– Men vi har förstås alltid pratat om brand och vi har haft brandposter i olika form och antal genom åren. I samband med att vi lade om vatten- och avloppssystemet passade föreningen på att installera fler. Nu har vi ett nät av brandposter, totalt 23 stycken, som är strategiskt utplacerade på de sju öarna.

I början av 2016 väcktes tanken att ta tag i brandskyddet mer organiserat och på så sätt föddes Storholmarnas frivilliga brandförsvar, en fristående grupp som stöttas av tomtägarföreningen. I dag ingår 32 boende på de olika öarna i gruppen.

– Det är ett väldigt uppskattat initiativ och det finns ett stort engagemang, säger Peter Ståhl. Vi tog kontakt med Lidingö räddningstjänst för att se om vi kunde hjälpas åt i arbetet. Det här ligger givetvis i deras intresse också så de har hjälpt oss med utrustning, genomgångar och utbildning och vi har haft både annonserade och oannonserade övningar tillsammans.

Egen brandstation

Storholmen har alltid kunnat ståta med en egen brandstation. På det lilla röda trähuset med vita knutar sitter en glaslykta med ordet ”Brandstation” inetsat i glaset. Här finns numera ordentligt med utrustning tack vare Lidingö stad som har bistått med bland annat en motorspruta, smal- och grovslang, förgreningsrör, dimstrålrör med mera. På Tistelholmen, Äggholmen och Bastuholmen har brandlådor med brandslangar och dimstrålrör placerats ut.

På ena dörren till brandstationen hänger ett anslag från 1920-talet med titeln Iakttagelse vid eldsvåda på Storholmen med tillhörande holmar undertecknat av Brandstyrelsen där de boende bland annat uppmanas att ”med närmaste brandlur giva larmsignal” vid en brand.

I dag använder sig dock Storholmarnas frivilliga brandförsvar i huvudsak av sms som kommunikationskanal, både vid insatser och övningar. Alla som kan och finns tillgängliga när larmet går ska bege sig till brandstationen.

– Den som är först på plats tar befälet och fördelar uppgifterna, säger Peter Ståhl. De fem hushåll som äger fyrhjulingar får samtliga larm och det första tillgängliga fordonet hämtar brandvagnen med slang och tar sig till närmaste brandpost vid brandhärden.

Lyckade övningar

Under övningarna får deltagarna rulla ut slang och koppla på vattenposterna. Med hjälp av en fyrhjuling körs motorsprutan ut till någon av de platser på ön där den kan placeras för att suga upp vatten ur sjön och på så sätt höja vattentrycket från det egna vattennätets 6 bar till de minst 10 bar som krävs för att räddningstjänsten ska kunna rökdyka. Om det skulle brinna på någon av småöarna kan motorsprutan köras över på den färja Jörgen Karlsson äger och om den inte finns tillgänglig får man hjälpas åt att lyfta över motorsprutan i någon av de större privata stålbåtarna.

– Vi brukar också tända eld på små trämodeller som vi sedan övar på att släcka med smalslangen. Övningarna har gått väldigt bra och minst hälften ställer alltid upp. Även om det handlar om relativt enkla handgrepp kan det vara jobbigt i en pressad situation. Vi brukar hjälpas åt att stressa upp varandra för att få rätta känslan och har också övat när det är kallt och frost ute. Det handlar ju om att spara sekunder för att kunna begränsa branden så snabbt som möjligt.

Vid en oannonserad övning nyligen dök bara en handfull upp eftersom de flesta pendlar till fastlandet dagtid, men gruppen löste ändå uppgiften på ett bra sätt berättar Peter Ståhl som planerade övningen som denna gång leddes av Mikael Lidén.

– De satte igång smalslangen och fick ut motorsprutan och sedan åkte Nora Engelblom som var först på plats över till Mor Annas brygga och hämtade brandmännen. Det brukar ta 20–25 minuter efter larm innan räddningstjänsten är på ön. Eftersom den mesta utrustningen redan finns på plats kommer insatsen igång snabbt, men förhoppningsvis har vi då redan hunnit släcka eller begränsa branden.

Långsiktigt arbete

Eftersom det är frivilligt att vara med är det viktigt att vara lite återhållsam med hur mycket arbete brandförsvaret ska ta på sig.

– Allt handlar om hur stort ansvar vi vill ta, men att vara uthållig över tid är det viktigaste, säger Peter Ståhl. Därför vill vi inte vara för ambitiösa så att folk tröttnar. Det kommer massor av idéer, vissa vill till exempel att vi också ska rökdyka, men det finns ju ett skäl till att brandmän har utbildning.

På Storholmen finns även en hjärtstartare uppsatt vid dansbanan mitt på ön där en av de boende, ambulanssjukvårdaren Daniel Bergman, står för utbildningen. Tanken är att på sikt samla ICE, In Case of Emergency, och brand i en enda larmkedja.

Peter Ståhl lever förstås som han lär och har brandlarm som avger signal både inne och ute, ett antal brandvarnare, brandfilt och brandsläckare hemma.

–Eftersom vi bor som vi gör är de flesta väldigt medvetna om vilka risker det finns och har vidtagit åtgärder. Men vi ska nog erbjuda oss att göra hembesök och prata brandskydd framöver, säger Peter Ståhl.

Civil insatsperson

Sättet som Storholmarnas frivilliga brandförsvar arbetar på påminner till viss del om konceptet CIP, Civil insatsperson. Det är ett projekt som Västra Sörmlands Räddningstjänst och Brandskyddsföreningen Södermanland har startat för att införa en organisation för att engagera frivilliga som bor i områden där räddningstjänsten har lång framkörningstid. Under en dag utbildas de i första hjälpen och i att kunna göra första åtgärder vid en brand. Utbildningen repetereras sedan en gång per år.

– De flesta bränder och olyckor är hanterbara till en början och om någon med små medel kan påverka händelseförloppet slipper det gå längre, säger Per Gustafsson, brandmästare och verksamhetsledare på Brandskyddsföreningen Södermanland.

För att nå ut till rätt personer har Västra Sörmlands Räddningstjänst och Brandskyddsföreningen Södermanland samarbetat med polisen eftersom de redan arbetar med grannsamverkan.

– Vi hade sådan tur att de just skulle ha ett stormöte där alla kontaktpersoner i Katrineholms och Vingåkers kommuner skulle vara med och då fick jag en chans att presentera CIP, säger Per Gustafsson. Efteråt var det alldeles tyst i lokalen och jag tänkte att nähä, det här nappade de inte på, men vad fel jag hade. Efteråt kom det fram en lång rad som ville prata vilket gjorde att vi fick tag i kontaktpersoner i sju prioriterade områden och kunde boka in informationsmöten.

Avtal med SOS

Sedan den 1 juli 2016 är CIP-verksamheten igång i Strångsjö, Tisnarebaden, Österåker, Läppe, Sköldinge och Valdermarsö. Antalet deltagare varierar mellan 7 och 20. Det minsta området är en ö i en insjö där det bara bor sommargäster till orter med 1 500–2 000 invånare. Geografiskt sett ska det inte ta mer än fem till tio minuter innan den närmaste personen kan vara på plats.

– Alla är välkomna att vara med och vi har allt från hantverkare till läkare och ambulanssjuksköterskor som kan bidra med sina yrkeskunskaper på ett eller annat sätt, säger Per Gustafsson. Det är en frivillig verksamhet och man tar bara ett larm när man kan och vill.

CIP larmas ut via sms vid händelser där tidsfaktorn är avgörande som vid brand, trafikolyckor och drunkning och målet är också att kunna få med hjärtstopp.

– Vi har precis skrivit ett avtal med SOS så framöver kommer larmen att gå via dem istället för att som tidigare skickas ut manuellt av vår räddningschef i beredskap. På så sätt slipper vi den fördröjning som annars kan uppstå, säger Per Gustafsson.

De flesta utryckningar hittills har gällt trafikolyckor då CIP har hjälpt till att varna, dirigera trafiken och så vidare.

– Ännu har det inte inträffat en händelse där vi direkt kan säga att de har räddat livet på någon, men förr eller senare kommer deras insatser att vara avgörande för utgången.

Från början var tanken att deltagarna skulle använda sin egen utrustning, men Brandskyddsföreningen Södermanland har med hjälp av ideella bidrag och sponsring från bland annat Länsförsäkringar utrustat varje CIP med en pulversläckare, en sjukvårdsväska, blinkande varningspuckar som kan placeras på biltak eller vägbana och en varselväst som talar om vilka de är.

– Vi har också ordnat en grupplivförsäkring via Brandskyddsföreningen. Många andra räddningstjänster och regionala Brandskyddsföreningar har visat intresse och vill komma på studiebesök och jag har även föreläst om konceptet på Brandkonferensen och Skånsk brandskyddsdag.

En annan viktig aspekt menar Per Gustafsson är att de personer som deltar finns i områden där det annars är svårt för räddningstjänsten att nå ut med information och utbildning.

– Det ger en bra förebyggande aspekt eftersom det får folk att kolla hur säkerheten ser ut både hemma och hos grannen.

CIP

CIP, Civil insatsperson, är ett projekt som drivs av Västra Sörmlands Räddningstjänst och Brandskyddsföreningen Södermanland. Konceptet går ut på att utbilda frivilliga i första hjälpen och första åtgärder vid brand i områden där räddningstjänsten har lång framkörningstid. Alla hjälper till utifrån egen förmåga och förutsättningar och avgör vid varje tillfälle själva om de kan bidra.

När SOS får ett larm om en olycka där tidsaspekten är avgörande larmas CIP i det aktuella området ut via ett sms. Det gäller i första hand händelser som brand, trafikolycka, drunkning och hjärtstopp.

Storholmarnas frivilliga brandförsvar

Storholmarnas frivilliga brandförsvar bidrar till att göra Storholmsöarna säkrare ur ett brandperspektiv. Uppdraget består av två huvuddelar. Det första är preventivt arbete – att underhålla utrustning samt öva, utbilda och informera. Den andra delen består av akutinsatser där man släcker enklare bränder samt förbereder för och bistår räddningstjänstens i deras arbete. Utöver släckutrustning, bårar och fyrhjulingar finns det även utrustning för håltagning av is för att säkra vattentillförseln för motorsprutan vintertid.

Nummer 6—2017

Omslag för BrandSäkert 6—2017
Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 6—2017.