Annons

Du är här

Historiska föremål inbäddade i papper för att räddas efter ett brandtillbud.
Ett buffelskinn som saneras.
Linda Denlert och Anna Javér under saneringsarbetet på Studio Västsvensk Konservering. På bilden syns ett buffelskinn som torkats och rullats inför återtransport till Etnografiska.

Restvärdeplan räddar museets skatter

Publicerad8 november 2017  Text Karin Wandrell

Bakom kulisserna

Bara vart femte av Sveriges största museer har en plan för hur deras föremål ska räddas vid en brand. Nu ska Brandskyddsföreningen och Riksantikvarieämbetet ta fram en helt ny utbildning om restvärdeplaner och restvärderäddning.

Endast var femte av Sveriges största museer har en plan för att skydda värdefulla kulturföremål och byggnader vid en brand. Det slår Brandskyddsföreningen larm om efter en enkätundersökning. Nu har Riksantikvarieämbetet fått ett utökat uppdrag att jobba med museerna. Där ingår bland annat samlingsförvaltning där en del består i att ta hand om samlingarna och se till att de är skyddade.

– I våra prioriteringar ingår att vi ska ha en nationell överblick, informera om vad som finns och görs och hitta goda exempel att dela med oss av, säger Erika Hedhammar på Riksantikvarieämbetet.

Erika Hedhammar är sammankallande för nätverket Brandskydd, Restvärderäddning och kulturarv där även MSB, en representant för olika länsstyrelser, några av museerna och Brandskyddsföreningen ingår. Eftersom det handlar om tvärsektoriell kunskap behövs en kontaktyta där de olika aktörerna kan mötas.

– Vi har gjort studieresor tillsammans och utforskat aktuella händelser för att se vad vi kan lära av dem. Den kunskapen har sedan utmynnat i flera seminarier. Det första handlade om branden på Etnografiska museet 2012 eftersom vi fick så många förfrågningar om vad som hade hänt, hur man hanterade det, vad som gick fel och vad som gjordes rätt. Eftersom det tack och lov inte brinner särskilt ofta på museer finns det ett stort intresse för att lära av det som har hänt.

Det senaste seminariet Kulturarv och brandskydd gick av stapeln i oktober. Temat då var hur man kan säkra oersättliga värden i kulturhistoriska byggnader genom byggnadstekniskt brandskydd. Där belystes vikten av inventeringsarbete och planering av restvärderäddning samt hur man tar hänsyn till både brandsäkerhet och kulturhistoriskt värde.

Riksantikvarieämbetet tog 2008 fram en handbok i katastrofberedskap och restvärderäddning som en hjälp i det förebyggande arbetet för museer, bibliotek, kyrkor och arkivsamlingar.

– På den tiden var det få som gjorde restvärdeplaner eftersom man tyckte att det var svårt att välja ut det viktigaste. Därför är det roligt att se att många idag har börjat arbeta med restvärdeplaner eftersom man inser att det är beslut som måste fattas.

Just nu håller Erika Hedhammar, tillsammans med Brandskyddsföreningen, på att ta fram en helt ny utbildning om restvärdeplaner och restvärderäddning. Den bygger på en engelsk utbildning där deltagarna bland annat praktiskt får öva på hur man går tillväga vid en brand eller översvämning.

– Om man övar regelbundet är det också större chans att man förstår vikten av att ta fram en restvärdeplan.

Branden på Etnografiska

Branden på Etnografiska museet i Stockholm i oktober 2012 började i ett kylrum där nästan 4 000 föremål förvarades. Från början troddes den vara anlagd men orsaken visade sig senare vara ett elfel i en klimatgivare. Även om branden i sig inte var särskilt omfattande totalförstördes ett antal föremål och runt 700 vattenskadades. Dessutom rökskadades samtliga föremål som förvarades i kylrummet.

Anna Javér, textilkonservator vid avdelningen samlingar på Världskulturmuseerna i Göteborg, blev inkallad nästan direkt. Tidigt på morgonen dagen efter branden satt hon på ett tåg till Stockholm.

– När jag kom fram till Etnografiska var kylrummet fortfarande avspärrat eftersom man då befarade att det rörde sig om en anlagd brand. I väntan på insläpp började vi förbereda restvärderäddningen vilket i efterhand var bra eftersom vi var ganska dåligt förberedda. Vi hade stor hjälp av Riksantikvarieämbetets handbok och av Erika Hedhammar och hennes kollega Lisa Nilsen som båda var på plats.

Bland annat beställdes ett stort antal pallar och material för att kunna frysa föremålen i väntan på behandling. Friskluftsmasker och annat material lånades in från närliggande museer.

Först på eftermiddagen fick Anna Javér och hennes kollegor tillgång till rummet. Första steget var att inventera skadorna och hur de skulle kunna åtgärdas. Eftersom sprinklersystemet hade satt igång rörde det sig framför allt om vattenskador.

Därefter började arbetet med att systematiskt plocka vatten- och brandskadade föremål från hyllorna, plasta in dem och anteckna typ av material, skada och vilken pall de hamnade på.

– Alla som kunde hjälpa till gjorde det. Det kom guider, intendenter och annan personal från övriga museer i Stockholm. Det var en fin process och en stark känslomässig upplevelse. Många av föremålen i läder och skinn, som oftast är väldigt stela och hårda, hade mjukats upp av vattnet och kom till liv igen vilket gjorde att man fick en ny närhet till dem.

Dela på utrustningen

Arbetet med att ta hand om och evakuera föremålen tog flera dagar av hårt arbete från tidig morgon till sen kväll. Eftersom hela rummet var fuktskadat plockades allt bort. De skadade föremålen kördes i fryscontainers till Studio Västsvensk Konservering i Göteborg som genast satte igång ett stort saneringsprojekt. De rökskadade föremålen flyttades till ett externt magasin för vädring. Ett fåtal föremål blev totalskadade och det enda som i dag återstår av dem är bilder och kataloginformation.

Avdelningen för samlingar på Världskulturmuseerna har fått med sig några viktiga lärdomar efter branden. Den första är att restvärderäddningen borde ha kommit igång tidigare.

– Vi skulle ha argumenterat mer mot avspärrningen och haft ett bättre samarbete med räddningstjänsten från början så att de hade fått större förståelse för hur vi behöver arbeta. Vi borde till exempel ha förklarat vikten av att komma åt föremålen tidigt. Nu förlorade vi viss tid. Å andra sidan var vi heller inte helt förberedda så vi kunde använda den tiden väl.

Den andra lärdomen är vikten av att ha rätt utrustning. I dag finns det en basutrustning placerad på Etnografiska museet som kan köras till andra museer i Stockholm vid behov. Samma sak gäller i Göteborg.

–Vi har lärt oss vikten av att samarbeta och det är något jag vill uppmana alla museer som kan att göra. På en mindre ort kan man till exempel dela på utrustningen så slipper man ha allt själv.

Det fanns ingen restvärdeplan för det aktuella kylrummet. Däremot kan man säga att sprinklern i detta fall på egen hand valde ut vilket material som behövde räddas först.

– Den här gången gick vi bara efter skador. Men restvärdeplaner behövs verkligen vid en större brand där man måste gå in på flera ställen och rädda samtidigt. Bara en månad efter branden uppstod en ren vattenskada på Etnografiska museet. Då visste vi exakt vad vi skulle göra och räddningsinsatsen var mycket effektiv. Som tur var drabbades inga föremål den gången.

Akutlådor för första insats

Statens historiska museer jobbar sedan 15 år tillbaka med frågan om restvärdeplaner. Startskottet var en brand som uppstod i ett laboratorium i en flygelbyggnad till Historiska museet 2003 där Riksantikvarieämbetet bedrev konserveringsverksamhet.

– Inga föremål ur museets samlingar förstördes vilket berodde både på tur och skicklighet, säger Stefan Anderberg, säkerhetschef på Statens historiska museer. Räddningstjänsten var snabbt på plats och kunde begränsa branden till laboratoriet. Eftersom byggnaden är från 1940-talet och tänkt som museum från början har den väldigt bra brandceller vilket gav goda förutsättningar.

I dagsläget ansvarar Statens historiska museer för tre museer, Historiska museet, Kungliga Myntkabinettet och Tumba Bruksmuseum. Vid årsskiftet växer antalet till det dubbla då Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skokloster tillkommer.

– När vi började jobba med restvärdeplaner och katastrofberedskap utgick vi först från den stora katastrofen, men upptäckte snart att vi fastnade lite där. Istället vände vi på det och började titta på mindre händelser som inträffar ofta.

En incident där en hantverkare råkade borra i en vattenledning vilket gjorde att det började regna vatten i ett av magasinen, ledde till exempel till upptäckten att det saknades bra förberedelse för denna typ av händelser.

– Vi kunde snabbt stänga av vattnet så föremålen klarade sig riktigt bra, men vi var tvungna att springa iväg till affären och köpa moppar, byggplast och liknande. Efter det tog vi fram så kallade akutlådor med material anpassat efter denna typ av händelser, säger Stefan Anderberg.

Numera finns en liten och en stor akutlåda med restvärdeutrustning utplacerade i anslutning till magasinen för att förebygga att incidenter utvecklas till katastrofer och för att förhindra sekundärskador genom snabba insatser. Lådorna är förseglade och får endast användas vid skarpt läge.

Fördjupad insatsplan

En särskild arbetsgrupp har också inrättats som har tagit fram restvärdeplaner för hur föremål ska hanteras vid en brand- eller vattenskada. Men hur föremålen ska värderas kan många gånger vara en knepig fråga.

– Frågar man dem som jobbar med föremålen så ska allt räddas, men det går ju inte. Istället har vi valt att göra någon form av rimlighetsbedömning. Där har vi tittat på vad som är möjligt och rimligt att evakuera och utifrån detta sedan valt ut vilka föremål som ska prioriteras. Naturligtvis ingår också en kulturhistorisk värdering, säger Stefan Anderberg.

På Historiska museet och Kungliga Myntkabinettet är till exempel många föremål placerade i montrar. Det gör att en stor del av dem kommer att klara sig bra utifrån förutsättningarna i lokalen i händelse av rök och brand i viss omfattning.

– Här har vi istället koncentrerat oss på de föremål som står öppet och är möjliga att täcka, flytta eller evakuera.

Man har också valt att komplettera räddningstjänstens framkörningskort och insatsplan med en fördjupad insatsplan för Historiska museet. På den fördjupade insatsplanen står det markerat vilka rum som innehåller föremål som ska prioriteras vid en räddningsinsats.

– Många gånger kan det räcka att flytta dem till en annan brandcell så det ingår även sådana instruktioner liksom hur föremålen ska hanteras. Om det sedan är möjligt när det verkligen gäller är en annan fråga. Vi har även haft genomgångar på plats med räddningstjänsten då vi har gått igenom lokalerna och tittat på den fördjupade insatsplanen så att de verkligen ska förstå den.

Stefan Anderberg tycker att man framför allt ska titta på förutsättningarna för vad som går att rädda. Vad är en rimlig insats för räddningstjänst och restvärdeledare? Vad kan plockas bort och vad ska prioriteras av det som blir kvar?

– I våra medeltidsutställningar har vi till exempel väldigt stora altarskåp varav några är prioriterade, men det finns ingen möjlighet att plocka ut dem i ett akut skede. Istället har vi skrivit att räddningstjänsten ska försöka täcka över dem för att skydda mot sot och vatten. Det här är exempel på sådant man kan gå igenom i förväg eftersom räddningstjänsten är först på plats.

Den stora svårigheten är egentligen att föremålen befinner sig i ständig rörelse. De lånas ut, utställningarna byggs regelbundet om och så vidare. Att hålla restvärdeplanen uppdaterad är en fråga Stefan Anderberg ständigt brottas med.

– Just nu håller jag till exempel på med en uppdatering av befintliga föremål eftersom vi inte vill skicka in räddningstjänsten i onödan. En fördel för oss är att vi har ett nära samarbete med Statens fastighetsverk som har krav på sig att skydda fastigheterna och är intresserade av restvärdeplaner.

Nummer 5—2017

BrandSäkert 5 2017 omslag
Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 5—2017.