Annons

Du är här

Ulrika Nolåker tror att det låga intresset för brandfrågor till en del beror på att det är ovanligt med större brandkatastrofer i Sverige.

Ulrika Nolåker brinner för brand

Publicerad2 december 2016  Text Karin Aase

Porträttet

Hon är byggnadsingenjören som blev brandmissionär. Ulrika Nolåker glöder för att sprida kunskap om brand bland svenska byggare och ingenjörer.

Det är mörkt inne i foajén på Clarion Hotel Post i centrala Göteborg. Belysningen är minst sagt dämpad, korridorerna svänger tvärt och i nischer och vrår står små sittgrupper utställda. Få fönster syns och att navigera sig ut i en nödsituation skulle förmodligen inte vara det lättaste.

– Trots det går de flesta glatt in här, och i andra offentliga byggnader också för den delen, utan att tänka ett ögonblick på hur de skulle bära sig åt för att ta sig ut om det skulle börja brinna. De bara utgår från att någon annan redan har tänkt på det.

Någon annan, det har i närmare 30 år varit Ulrika Nolåker, byggnadsingenjör från Trollhättan. Under 27 år har hon arbetat som byggnadsinspektör i Trollhättan, Ale och Vara kommuner och byggt upp ett stort intresse för just brandfrågor.

– Jag brukar säga att jag brinner för brand, säger hon och skrattar.

Det hela började strax efter gymnasiet. Efter fyraårigt tekniskt gymnasium började hon jobba på en ventilationsfirma och fick uppdrag ute på Saab. När ventilationen i fabrik och kontor skulle ses över stötte hon på människor som jobbade med brandsäkerhet och insåg hur mycket de två hängde ihop.

– Det spelade ju ingen roll om de hade gjort världens bästa brandceller om jag kom och drog ventilationen rakt igenom.

Och den här insikten, hur mycket brandsäkerhet hänger ihop med hur byggnaden är konstruerad, är något som har blivit en stor del av Ulrika Nolåkers liv. Efter bara några år på ventilationsfirma såg hon att Trollhättan sökte en byggnadsinspektör, ett jobb som skulle betyda att hon fick ägna sig åt byggnationer hela tiden.

– Det är ju det jag tycker är kul! Jag gillar mötet mellan praktiskt byggande och lagstiftning och att vara den som ska försöka få ihop de här två perspektiven.

Lever efter Uggleboken 

Hon böjer sig ner och plockar fram ett exemplar av den så kallade Uggleboken med byggregler ur väskan.

– Det här, det är min bibel! 

Hon lägger den på bordet och börjar bläddra fram till PBL:s (Plan- och Bygglagen) kapitel 8:4, den del som redogör för vilka nio grundläggande kriterier en byggnad måste uppfylla i Sverige. Högst upp kommer byggnadens hållfasthet och stadga, därefter kommer brandsäkerhet, sedan resten.

– Jag tycker att först hållfasthet, därefter brand och sedan resten är precis den prioriteringsordning man ska följa. De senaste åren har frågor som energieffektivitet och tillgänglighet varit väldigt mycket i ropet och de är viktiga, men om du frågar mig så spelar det ingen roll hur energieffektiv byggnaden är om den rasar ihop när det kommer blötsnö eller om du inte kan ta dig ut om det börjar brinna. 

En insikt som Ulrika Nolåker ägnat en stor del av sin tid som byggnadsinspektör att informera om och väcka diskussion kring. Som den gången hon var lärare på en kurs som Boverket ordnade för anställda hos en av Sveriges länsstyrelser.

– Jag klippte ut de här nio kriterierna och bad dem att själva rangordna dem i den ordning de tyckte var viktigast.

När hon sedan gick igenom kursdeltagarnas listor varierade den inbördes placeringen mellan hållfasthet och brand, men det som var gemensamt var att de rakt av hade placerats på listans två sista platser.

– Då frågade jag deltagarna om de inte tyckte att det var ganska viktigt att byggnaden faktiskt stod pall eller att människor kunde utrymma vid brand, och de svarade att det var så grundläggande att de förutsatte att det fungerade av sig självt.

Men brandsäkerhet i byggnader är inget som händer av sig självt utan något som uppstår när entreprenörer följer lagar och regler och kommunernas byggnadsinspektörer kontrollerar att byggnaderna lever upp till samhällets krav.

– Tyvärr har jag märkt att engagemanget för brandsäkerhet i alla fall under mina år i yrket har varit ganska låg hos många inspektörer, de ber om en brandskyddsbeskrivning och nöjer sig med det.

Lågt intresse för brand

Vad beror då det här ganska låga intresset för brandfrågor på? Ulrika Nolåker menar att den första anledningen är positiv – det är ovanligt med större brandkatastrofer i Sverige. 

– Det leder också till att medvetandet om relativt enkla åtgärder som att hålla nödutgångar fria är väldigt låg. Gå till vilket shoppingcenter som helst och gå in i en butik så ska du se att personalen har satt fram ett bord med varor på som skymmer nödutgången. Precis hur farligt det är fick vi en fruktansvärd påminnelse om för inte så länge sedan.

Ulrika Nolåker refererar till den så kallade diskoteksbranden i Göteborg den 29 oktober 1998 då 63 ungdomar omkom och nära 200 skadades.

– Det fanns självklart flera orsaker till att den här branden blev en sådan tragedi, men att en av  utrymningsvägarna var blockerad var en av dem. Det var fruktansvärt och något vi måste dra lärdom av!

Men att det inte alltid görs är något Ulrika Nolåker själv fick ett konkret exempel på när det några månader efter branden skulle hållas en manifestation i Trollhättan till minne av offren. Manifestationen skulle hållas i Folkets hus foajé och samma dag gick Ulrika Nolåker dit för att inspektera att säkerhetsreglerna var uppfyllda.

– När jag kom in höll vaktmästaren och kvällens band på att bygga upp scenen. Och trots att det här var en manifestation för att hedra offren i en brandkatastrof där en del dog av den enkla anledningen att utrymningsvägarna var blockerade så stod de där och satte upp scenen precis framför nödutgången! Jag blev så förbannad!

Ulrika Nolåker gick in och stoppade scenbygget. Förklarade att så här gör man inte, särskilt inte vid det här tillfället, och fick till slut hota med att ställa in hela evenemanget om inte scenen flyttades bort från nödutgången.

– Jag såg på dem precis vad de tyckte om mig just då, men jag gav mig inte. Säkerheten måste komma först, och att de inte förstod det ens då, med tanke på vad konserten hade för syfte, det har jag fortfarande svårt att förstå.

Men det räckte inte med det. Ulrika Nolåker gick tillbaka till kontoret, klockan blev fem och det var dags att åka hem, men något sa henne att det vore bra att ta en sväng förbi Folkets hus igen. Och tur var det, för när Ulrika Nolåker klev in genom dörren såg hon att scenen hade flyttats tillbaka och återigen blockerade nödutgången. Dessutom stod där stora högtalare så att bara nödutrymningsskylten syntes.

– Jag blev så arg! Det slutade med att räddningstjänsten fick åka dit och vara brandvakt för att vi skulle vara säkra på att inte samma katastrof skulle riskera att behöva upprepas igen.

Krävs civilkurage

Den andra anledningen till att brandsäkerhet kommer långt ner på många byggnadsinspektörers dagordning tror Ulrika Nol­åker snarare beror på bristande kunskap än på ointresse.

– Kunskap om brandteknik och kraven i PBL är inget vi föds med, men trots det har högskoleutbildningarna i byggteknik bara några få poäng som ägnas åt PBL, det vill säga de lagar som utgör grunden för hela verksamheten. Och ändå är det de här människorna som sedan ska ut och kunna bygga och kontrollera att brandsäkerheten fungerar. Det blir omöjligt att klara det uppdraget om du inte har en bättre grund att stå på.

Det här är en av anledningarna till att Ulrika Nolåker idag har slutat som byggnadsinspektör och istället jobbar heltid med utbildningsfrågor. Hon sitter också tillsammans med Pia Hermansson från Stadsbyggnadskontoret i Göteborg med i Boverkets referensgrupp för brandskydd som representant för föreningen Sveriges byggnadsinspektörer.

– Jag brukar säga att där sitter hela Sveriges brandelit, och så jag, säger hon och skrattar.

Just att hon och de andra deltagarna i referensgruppen har olika perspektiv tror hon gynnar diskussionerna kring brandsäkerhet inom bostadsbyggande, men framförallt efterlyser Ulrika Nolåker en diskussion mellan entreprenörer, räddningstjänst och myndigheter.

– Vi har en gemensam grund att stå på och det är plan- och bygglagen, men vi måste lära oss att prata och ha en dialog för att lära oss av varandra.

För till syvende och sist är det inte »någon annan« som har ansvar för brandsäkerheten i svenska byggnader än de som bygger dem och de som ska inspektera att de håller måttet. 

– Vi kan inte vara snälla, vi kan inte se genom fingrarna bara för att det är enklare. Vi måste våga vara myndighetspersoner även om det är obekvämt, det handlar om civilkurage och det är det vi är anställda för.

Som när nya kårhuset i Trollhättan skulle invigas med stor middag och Ulrika Nolåker vägrade ge studentkåren tillstånd att släppa in alla festglada besökare eftersom brandsäkerheten inte kunde garanteras. 

– Brandlarmet var inte färdiginstallerat och så skulle de släppa in alla dessa människor i lokalen. Jag, studentkåren och räddningstjänsten jobbade in i det sista, och till slut blev allting också klart med någon timme eller två till godo. 

Festen blev av, men något tack för att hon såg till att studentkåren faktiskt kunde garantera säkerheten fick Ulrika Nolåker inte.

– Istället för att inse att jag, det vill säga kommunen, ville skydda deras gäster blev de förbannade och tyckte att vi bara var elaka. Men det är inte det som är viktigt, det viktiga är att jag visste att de här människorna skulle klara sig ut om något hände. Kan jag garantera det, då kan jag leva med att inte få något julkort från studentkårens ordförande.

Ulrika Nolåker

Ålder: Hävdar med bestämdhet att jag är 27, men i passet står det att jag är född 1967

Gör: Föreläsare på Byggutbildarna

Familj: Man, två vuxna barn och en rasande massa hästar, hundar och katter

Bor: Västra Tunhem mellan Trollhättan och Vänersborg, också kallat Jordens paradis av Carl von Linné

Intressen: Egentligen hästar, men eftersom jag reser mycket i jobbet nu blir det snarare att titta på tävlingar än att rida själv

Senast lästa bok: Lyssnar på 40–50 ljudböcker per år på tåg och flyg, just nu Besökaren av Dag Öhrlund

Senaste kulturupplevelse: Sommarens ridtävlingar

Favoritpryl: Det bär emot men det är mobilen – hela livet finns i den

Nummer 6—2016

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 6—2016.