Annons

Du är här

»Livet är fullt av möjligheter«

Publicerad16 maj 2014  Text Karin Wandrell

Porträttet

Masoud Owji överlevde diskoteksbranden i Göteborg 1998, men ärren bär han alltid med sig. Vikten av att kunna se möjligheter överallt och att ha rätt inställning är lärdomar han vill dela med sig av till andra.

Det var höstlov i Göteborg. Masoud Owji, 17 år, såg som så många andra fram emot den stora festen i lokalen på Backaplan på torsdagskvällen. Det som från början var tänkt som en liten födelsedagsfest hade snabbt vuxit till att bli höstens stora händelse som lockade ungdomar från hela staden. Ingen kunde ana att den unge vaktens avvisning av fyra killar mellan 17 och 19 år skulle leda till hämnd i form av en anlagd brand som lämnade 63 unga människor döda och 213 skadade, varav 50 allvarligt.

– Vi var fem kompisar som hade pratat om festen hela veckan. Det fanns inte så mycket att göra annars, eftersom vi var för unga för att komma in på klubbar eller pubar i stan, säger Masoud. Så för oss var det självklart att gå dit. Vi kom ganska sent och stod länge i kön. Ett tag tvekade vi nästan om vi skulle gå in, eftersom hela trappen var full av folk.

Men väl inne var det full feststämning med ungdomar överallt. På dansgolvet hade det bildats en ring där folk dansade i mitten. Masoud gick runt och hälsade på vänner, men hann bara vara där i 20 minuter innan branden bröt ut 23.42. 

– Jag har både tydliga och vaga minnen från den kvällen. Mina vänner har berättat att folk gick upp på scenen och sa att det brann, men det kommer inte jag ihåg. Jag minns inte några ljud eller dofter, bara att jag stod på dansgolvet och inte riktigt förstod vad som hände. Plötsligt började folk försöka ta sig ut, men jag var fortfarande ganska lugn och stod kvar.

Det var först när det blev kolsvart i lokalen som Masoud greps av panik. När han började andas in den varma röken slängde han sig ner på golvet med en enda tanke i huvudet – att ta sig ut samma väg som han kommit in. 

– Fönstren satt väldigt högt upp och var långsmala så det var inget alternativ. Jag minns att jag kröp mellan folks ben och att jag inte förstod hur de kunde stå upp eftersom röken var så giftig. Jag tog tag i allt jag kunde och drog mig fram. Utgången var bara 90 centimeter bred och när nästan 400 personer skulle försöka ta sig ut blev det totalstopp.

Ett år på sjukhus

På något sätt lyckades Masoud ändå kravla sig ut till trapphuset utanför lokalen. Där låg det människor överallt. Han blev liggande ett tag, men kände efter en stund att han måste ut och samlade ihop sina sista krafter för att krypa nerför trappan.

– Vid utgången var det någon i reflexjacka som drog ut mig. Jag vet än idag inte vem det var. Sedan svimmade jag.

Masoud förlorade vänster hand i branden och på höger hand finns bara tummen kvar. Hans vänstra öga är ersatt med en protes och synen på höger öga är kraftigt nedsatt. Han fick svåra brännskador i ansiktet och på mage, armar och ben, men klarade ryggen tack vare att han hade en skinnjacka på sig.

– Jag fick reda på efteråt att det var värmen som orsakade skadorna, inte elden. Mamma har berättat att när hon kom till sjukhuset samma kväll så syntes det inte på mitt ansikte att jag var bränd. Men värmen hade förstört vävnaden så pass mycket att de blev tvungna att ta bort och ersätta den och på den vägen är det.

Masoud låg nersövd på en brännskadeavdelning i 2,5 månad och när han vaknade upp trodde han att det bara hade gått ett par dagar. Av de fem killar som gått på festen tillsammans klarade sig tre oskadda, men Masouds bäste vän dog. Han hade lyckats ta sig ut, men gick sedan in igen för att hjälpa till att dra ut folk och fick i sig för mycket rök. 

– Jag anade inte vidden av den katastrof som ägt rum och insåg inte heller hur svårt skadad jag var. Det kom först i efterhand när jag fattade att jag inte kunde röra mig utan bara ligga där.

Totalt tillbringade han nästan ett år på sjukhus följt av ett otal ytterligare operationer. Stödet från familj och vänner hjälpte honom att gå vidare, men det tog honom sju år att verkligen acceptera det som hade skett.

– Det är svårt att förstå om man inte har varit med om det själv och det har varit otroligt jobbigt emellanåt. Det svåraste för mig har varit att acceptera att jag får må dåligt. Jag har jobbat jättemycket med det. Åren efter olyckan var jag väldigt glad och fick hela tiden det bekräftat av människor runt omkring. Jag ville inte erkänna att jag mådde dåligt, men idag kan jag göra det. 

Han hyser inget agg mot killarna som anlade branden och säger att det enda han önskar är att de någonstans har bestämt sig för att göra något positivt med sina liv.

– Det kan inte vara lätt att leva med den skulden, men jag har inget behov av att tänka på dem. Men när jag mådde som sämst hade det inte varit en bra idé att placera oss i samma rum.

Aktiv inom BOA

Brandoffrens anhöriga (BOA) bildades direkt efter branden som en förening för anhöriga, men alla är välkomna att delta. Masoud blev vice ordförande 2003 och är idag ordförande. En av föreningens uppgifter är att föreläsa om brandsäkerhet i skolor och tillsammans med räddningstjänsten besöker man även brandlokalen, som idag är minneslokal, och föreläser för ungdomar.

– För ett år sedan var det en skola i G­öteborg som hade haft åtta anlagda småbränder under en tvåveckorsperiod. Det var heta diskussioner på mötet med föräldrar och skolledning när jag ställde mig upp och föreslog att alla klasser skulle besöka minneslokalen, berättar Masoud. Sedan dess har det inte varit några problem på den skolan. Det handlar främst om okunskap. De tänder på inne på toa och sedan går de tillbaka till klassrummet utan att förstå att om branden tar sig så kan folk dö. BOA vill hjälpa till att sprida kunskapen om vad som kan hända.

Han känner själv inget obehag av att vistas i den lokal som förändrade hela hans liv den där ödesdigra oktobernatten för 15 år sedan.

– Enda gången jag har fått obehagskänslor var ett år efter branden när det fortfarande var utbrunnet och jag blev illamående av lukten. Idag är det en jättefin lokal med stora fönster, fylld av minnen och bilder. På något sjukt sätt kan det kännas som att man inte behöver stressa därinne, säger Masoud.

Alltid närvarande

Masoud blir lätt igenkänd på grund av sitt mycket distinkta utseende vilket kan ha både sina för- och nackdelar. 

– Jag kan gå på stan och se männi­skor som blir skrämda av att se mig. Det är främst unga tjejer som blir jättechockade, men jag går inte och ältar det. Det enda jag kan göra i situationen är att säga något oväntat för att avväpna, som »bu«, men jag förstår att man kan bli chockad.

Däremot älskar han att interagera med barn för att de är så ärliga och vågar ställa tusen frågor – som han gärna besvarar just för att de inte förväntar sig det. 

– Jag har lärt mig att det jag har varit med om inte behöver förändra min livssyn och att så mycket är möjligt, oavsett vilka begränsningar man har. Livet är fullt av möjligheter, man måste bara lära sig att se dem. Det har gjort att jag har blivit lite av en problemlösare. Jag utgår hela tiden från mig själv, särskilt när det gäller praktiska saker.

Och det är imponerande att se med vilken lätthet Masoud knappar på sin Ipad, äter sin cheesecake och dricker kaffe trots att han bara har en tumme till hjälp. Han berättar att det gick ganska snabbt att vänja sig vid att leva med en hand. För några år sedan bestämde han sig till exempel för att börja köra motorcykel och låg vaken ändlösa nätter för att hitta en lösning.

– Jag träffade en kille som heter Per Stjernehag som är ett mekaniskt geni och berättade om mina idéer för honom. Han kliade sig i skägget och sa att det där kan vi nog göra. Ett år senare var motorcykeln klar och det tog en halvtimme att lära sig köra den. 

Allt gick bra tills Masoud åkte fast för polisen, eftersom han övningskörde utan lämplighetsintyg.

– Det var inte så kul. Sedan fick jag avslag när jag sökte eftersom jag bara har ett öga och synen är precis på gränsen. Det är okej för bil men inte för motorcykel. Men några år senare hittade jag en trehjulig motor­cykel med två hjul fram som man får köra med b-körkort och den har jag rest runt med i Norge, Tyskland, Polen och Sverige. 

Att resa är ett av hans favoritnöjen och för ett par år sedan medverkade han i tv-programmet Mot alla odds där personer med funktionsnedsättning korsar delar av världen. För Masouds del innebar det att gå 150 mil genom Afrika, en resa han aldrig glömmer.

Inspirera andra

Men självklart har livet inte bara varit en dans på rosor. Sju år efter branden gick han igenom en lång depression. Det tog tid att komma tillbaka, men det gick tack vare familj och vänners stöd.

– Det är de som får mig att vilja leva och hitta det positiva i tillvaron. Idag jobbar jag som samordnare på Samhall för ett gäng som arbetar på en produktionsenhet som ska läggas ner. Målet är att de ska ta sig ut i det vanliga arbetslivet och mycket handlar om att stötta och uppmuntra. Egentligen är jag utbildad filmproducent, men efter min depression bestämde jag mig för att jag inte ville jobba mer med det. Istället gled jag in på Samhall vilket jag är jätteglad för, eftersom jag har utvecklats jättemycket där.  

Han är också en eftersökt föreläsare som bland annat kommer att prata på Brandskyddsföreningens stora årliga konferens Brand2014.

– Mitt kall har blivit att inspirera andra. Jag vill dela med mig av vad rätt typ av inställning kan göra för förändring, men också av mina egna erfarenheter och hur jag ser på möjligheter. Jag trycker mycket på att livet är en ständig utveckling eftersom det är viktigt för mig. Branden kommer alltid att vara närvarande i mitt liv förmodar jag eftersom den tillhör min historia. Jag lever med den hela tiden, och den förändrade mig till den jag är idag, på gott och ont.

»De tänder på inne på toa och sedan går de tillbaka till klassrummet utan att förstå att om branden tar sig så kan folk dö. BOA vill hjälpa till att sprida kunskapen om vad som kan hända.«

Nummer 4—2014

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2014.